Den 22 September 2010 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag minns än idag om samtalet jag fick av pappa som hade gråten i halsen. Du hade somnat in under morgontimmarna, men jag är glad att jag fick träffa dig ett par dagar innan, trots att du inte riktigt visste vem jag var. Tre år har nu gått, men känns som att vi var på sjukhuset igår.. Saknar dig så otroligt mycket älskade lilla mormor. Vi ses <3