Har nu valt att vara väldigt öppen om mina tankar, funderingar och mående. Det behövs. Människor runt omkring behöver veta. Behöver veta varför man är på sämre humör än vanligt, varför man kanske inte orkar allt det man brukar orka. So, here we go!

 

 

Igår var jag hos psykologen för sista gången. Satt i ca 3 timmar och gjorde en utredning, en ADHD-utredning. Hon har själv sagt att hon tror jag har ADHD och borde göra en utredning. 3 timmar senare säger hon: det var som jag trodde, du har INTE ADHD. Då blev jag lättad, men samtidigt chockad? Nähä? Men det var ju inte vad du trodde från början, annars hade vi väl inte suttit här.

 

Hon tycker sen att min handledare på Arbetslivsresurs där jag går nu har fel. Min handledare vill inte släppa ut mig hur som helst i arbetslivet, och absolut inte på ett helttidsjobb. Hon har lyssnat på mig. Psykologen förstår inte varför. Det är inget fel på mig, men det är väl jag som vet hur jag mår och känner? Det är väl jag som vet om det är något fel på mig? Det där säger hon alltså ca 10 minuter efter att hon sagt: För att dämpa din ångest och för att du ska få kontroll och kunna hantera den bättre så kan du behöva medicin, antidepressiva. 

HUR HÄNGER DET IHOP?

Just nu inom mig finns ingenting. Inget hopp. Ingen förväntan. Inte ens en specifik känsla. Kan inte säga om jag känner mig glad, ledsen, arg, lycklig eller olycklig.

Eller ja, lycklig är jag med en del av min tillvaro nu, jag är lycklig med Micke, och lycklig med mina vänner och min familj. Men allt utöver det är skit. Inte ens mig själv är jag lycklig med, jag hatar mig själv. Hata är ett starkt ord, men det är rätt ord.

 

Jag lider av ångest och stress. Jag ska nu remitteras nån annanstans. Vart vet jag inte. Vad som händer här näst. Det vet jag inte. När det händer. Det vet jag inte.

Psykolog eller kurator, medicin eller inte, nästa vecka eller nästa år? ALLT är ovisst just nu.

 

Har inte ADHD - men jag ska jobba med mig själv som en person med ADHD. Det sa psykologen. Och man tror på henne va? Eller vem ska jag lyssna på? Vem tror jag på? Vem litar jag på? Inte ens mig själv. Allting äter upp mig inifrån. Panikångestattackerna är tillbaka också. De kan komma på natten, de kan komma på dagen. Ibland påverkat av annat, ibland inte. USCH för psykiska sjukdomar, och då vet jag - att det finns dom som har det värre.

 

Alldeles för lite sömn på några nätter nu och dåliga matvanor har fått mig att ha konstant huvudvärk. Nu ska jag lägga mig i sängen och vila bort den. Sortera bort lite tankar. Kramas med min gubbe.

 

Ta hand om er <3