Jag kan gå mentalt sönder av ett litet ord eller en mening. Utan att det ens är personligt eller riktat mot mig. 

Ikväll blev det så. En person sa något till mig på skoj, att det va mitt fel. jag tog det väldigt hårt. Dels för att jag faktiskt orsakat problemet hos mig själv men inte orsakat det hos denna person. Men nu tror ju jag att det är mitt fel. Då går tankarna, sen hoppar dom över till något annat. 

Har inte skrivit något om detta i denna blogg men jag har ett syndrom eller vad man ska säga. Pcos. Vad det innebär i detalj får ni googla fram själv men kort sagt kan jag inte bli med barn utan hjälpmedel just nu. Det kan "gå till sig" om jag går ner i vikt. Men iallafall så kommer dom tankarna upp mitt i allt, sen de här med att jag inte har nåt jobb, det är också nåt jag tänker på, trots att jag nu ska få möjligheten att arbetsträna. Men jag vill vara normal. Jag vill vara som en vanlig 25 åring. Och när jag tänker på mitt värdelösa liv med de två stora faktorerna så känner jag ibland att det vore så mycket enklare om jag inte fanns här. Då hade ju inte problemen funnits här. 

Jag vill inte dö eller så, men tanken att jag inte skulle finnas verkar vara så mycket lättare. Man är inte ivägen, man belastar inte någon med sina problem. Men ödslar inte någons tid. 

När de värsta tankarna försvinner så tänker jag ju såklart på allt kärt jag har, hur mycket jag vill göra i livet. Jag vill bo i hus, ha massor av barn och gifta mig. Och då kommer ångesten över vikten och mitt utseende, mina kroppsliga problem och så vidare. Allt går runt i en cirkel, en ond cirkel som aldrig har någon öppning så jag kan ta mig ut.